Skyrim

”Skyrim” är lika mycket en naturupplevelse som det är en spelupplevelse. Jag blir lika glad av att hitta en porlande bäck som att snubbla över en säck med guld. Och där har vi det avgrundsdjupa glappet som är sandlådegenren.

Genren exploderade i en enda lång utdragen bigbang mellan 2001 och 2002. 2001 släppte Rockstar ”Grand Theft Auto 3” och 2002 lanserade Bethesda ”The Elder Scrolls 3: Morrowind”. Även om båda utforskat de spelbara gränserna förr så var det här de gjorde linjalen med vilka alla sandlådespel kom att mätas. Problemet var att Rockstar och Bethesda verkade ha ställt in sig på två helt olika mätsystem. Rockstar skapade städer, som om de vore satans arkitekter och stadsplanerare. Städerna Liberty City, Vice City och San Andreas är skrattspeglade versioner av USA:s populäraste tätorter. Och med del tre menade Rockstar att en stad inte är mer levande än karaktärerna som bor där. Bethesda hade en snarlik idé, skillnaden var att du fick i uppdrag att ge din karaktär liv. I Rockstars värld är du en pjäs i ett redan regisserat spel. I Bethesdas värld sitter du i regissörsstolen.

I ”Skyrim” är alla karaktärer unika till namnet men du behöver inte gräva ned till dialogträdets rötter för att inse att personen du talar med lika gärna kunnat heta ”peasant woman 034”. De spontana möten som sker i ”Skyrim” är inte så mycket välregisserade replikskiften som kompassnålar som pekar ut viktiga mål på kartan. För det som gör ”Skyrim” är just världskartan och den absurda variationsrikedomen du finner i den. Det är stort när du sänker din första jätte, stormar ett slott eller maxar ett perkträd. Men lika stort, om inte större, är det när du upptäcker ett berg som du ännu inte har bestigit, en skog du ännu inte har jagat i eller flod du ännu inte har vadat genom.

Även om du sällan träffar ett riktigt original bland människorna i ”Skyrims” städer och byar så ser du aldrig samma dalgång två gånger. Att upptäcka och uppleva ”Skyrims” alla vidder och vråer är en helt annan sak än att hitta en obskyr bakgata i ”Vice City”. Trots det kommer ”Skyrim” närmre Rockstars värld än någonsin tidigare, utan att kompromissa för mycket med sin grundidé.

Att när som helst avbryta din brottsturné för att kasta dart eller köpa en hatt är den frihet som Rockstar skohornat in i sina ”Scarface”-hyllningar till spel. I ”Elder Scrolls” är den utstakade vägen så marginaliserad att du inte behöver vandra den för att uppleva det som gör spelet majestätiskt.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: ,



Kommentarer ( 2 )

Vad fint det låter. Kanske borde jag ändå spela det här. Ibland är de största upplevelserna trots allt den där vyn eller upptäckten, den där gläntan eller kullen – inte explosionerna eller adrenalinet eller vinstbehovet.

  (Quote)

NuYu den 11 Dec 2011 klockan 23:20

Ja Skyrim är ett spel där du mer än gärna tar dig över en kulle bara för att se vad som är på andra sidan.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 11 Dec 2011 klockan 23:30

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .