Vissa spel kommer aldrig att få den respekt de förtjänar eftersom de vägrar sälla sig till rådande trender. ”Gemini Rue” är ett sådant spel.

Grafiken utgörs av minimalistiska, tvådimensionella bakgrunder i en tid då alla påkostade spel imiterar realism. Spelmekaniken går ut på att peka och klicka när allting annat handlar om att sikta och skjuta. Karaktärerna är kompletta på förhand och kräver inte att du prackar på dem dina egna moraliska värderingar. Du skulle kunna kalla det ett spel av den gamla skolan, men det piskar samtidigt allting annat som släppts i år med sitt överlägsna narrativ.

Jag skrev såhär i min recension i Aftonbladet i våras:

”Gemini Rue” kommer att hyllas av kritiker och samla på sig ett envetet kultfölje, men det kommer aldrig att hitta ut till en så bred publik som det förtjänar. Om det hade kommit 1993 skulle det däremot nämnas i samma andetag som ”Full throttle”, ”Beneath a Steel Sky” och ”Indiana Jones and the Fate of Atlantis”. Det skulle lyftas fram som ett praktexempel på den estetiska och narrativa urkraft som genren besitter.

Sådan är styrkan i dess berättelse och i den värld som Nuernberger målar upp.

”Gemini Rue” är ett snudd på perfekt spel. Jag är stum av beundran inför Joshua Nuernburger. Fem år ägnade han åt att hamra ut sin fullängdsdebut, och resultatet är de vackraste sci-fi-miljöer jag har sett i ett spel sedan ”The Longest Journey”.

Storyn utspelar sig i en framtid då rymdkolonialiseringen har blivit verklighet och människoliv är billiga. Identiteter säljs öppet och designerdroger översvämmar marknaden. Befolkningen i kolonierna lever i skräck för en organiserad brottslighet som har tagit över. Gemini-systemet styrs av den blodtörstiga Boryokudan-organisationen (en sorts fiktiv version av Yamaguchi-gumi-klanen; ”boryokudan” är det ord som den japanska polisen använder för att beskriva yakuzan och betyder ungefär ”våldsamt gäng”) som har profiterat på de årtionden av krig och konflikter som lämnat regeringen i ett försvagat tillstånd. De har sitt högkvarter på den Jordliknande planeten Barracus. Det är dit den före detta hitmannen Azriel Odin återvänder för att ta reda på vad som hänt hans bror.

Spelet väver samman hans berättelse med en fånges vid en hemlig rehabiliteringsanstalt kallad för Center 7. Hans minne är förstört. Vakter och andra fångar refererar enbart till honom som ”Delta Six”. Hans försök att fly från anstalten och återkräva sin identitet speglas mot Azriels jakt på återupprättelse. Deras respektive resa tar dem tvärs genom solsystemet och kulminerar så småningom i årets allra mest minnesvärda spelscen.

”Gemini Rue” är klassisk sci-fi från genrens guldålder. Det är en interaktiv Philip K Dick-roman gestaltad med de snyggaste bakgrunder som skådat dagens ljus sedan ”Machinarium”. Det är noir, pulp och ”Blade Runner”. Det är ett genremästerverk som använder alla av äventyrsformatets fördelar för att berätta sin historia. Om det finns en lärdom i det här är det antagligen att spelbranschen inte borde vara så snabb med att glömma sitt förflutna.

Joshua Nuernberger är en av de som inte har glömt. Han minns varför äventyrsspel en gång betraktades som världens viktigaste spelgenre. Och tack vare det har vi fått ta del av den bästa sci-fi-sagan på flera år. ”Gemini Rue” är ett mästerverk som ingen borde missa.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 8 )

Håller med! Definitivt en av årets höjdpunkter. <3

  (Quote)

Andreas den 09 Dec 2011 klockan 15:46

Ett lika fantastiskt som förbisett spel.

  (Quote)

Joakim Kilman den 09 Dec 2011 klockan 17:51

Skulle ju ha köpt det här när det var med i en bundle, men sköt det framför mig och missade därför kapet. Lär höra av mig här om jag ”råkar” rätta till mitt misstag.

  (Quote)

NuYu den 09 Dec 2011 klockan 18:11

Det är lustigt att den ena sortens peka-och-klicka skiljer sig från den andra. Det är exakt samma spelar-mekanik som styr spelet. Musens center ska träffa rätt pixel på skärmen. Svårt att se skillnad mellan den ena sortens precision och den andra. Allt är peka-och-klicka.

Däremot är det en jävla skillnad i innehåll.

Det kanske inte är konsumentupplysning den här sidan bedriver, men det blev ett helt exemplar av Gemini Rue sålt denna grå, sega bakfyllemorgon.

  (Quote)

Roger den 10 Dec 2011 klockan 08:20

Framförallt finns skillnaden på ett narrativt plan, hur berättelsen är gestaltad. Det är lättare att berätta en historia när spelaren inte alltid har ett laddat vapen i händerna och utmaningen inte ligger i att ha snabba reflexer eller att tajma plattformshopp. Det är enklare att kommunicera miljöer också när man gör dem till en vital del av spelupplägget (”Klicka på rätt objekt i bakgrunden om du vill avancera”).

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 10 Dec 2011 klockan 11:39

Ser bedårande ut, och ska köpas så fort hemtentan är inlämnad.

  (Quote)

Alan Wilder den 11 Dec 2011 klockan 22:17

Sa ju det.

När jag häromkvällen upplevde spelets klimax var det den största upplevelsen den här sidan Deadly Premonition. En vet att något är bra när en drabbas av existentiell ångest, ren beundran och fascination på samma gång.

Skiftena mellan de olika karaktärerna var ett snyggt drag också. Och leken med spelarens föreställningar och tankar kring val så integrerat att det upprepande gånger gjorde mig illa till mods. And I mean that in a good way.

Obehagligt, roligt och framförallt smart spel.

  (Quote)

NuYu den 13 Dec 2011 klockan 00:57

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .