Garcia Hotspur

Daniel Kahneman sa en gång (eller kanske flera gånger, jag vet inte säkert) ”We are to thinking as cats are to swimming. We can do it if we have to, but we don’t particularly like it.” Att hans citat blev mer bevingat än tesen som gav honom nobelpris inom psykologisk ekonomi är om något ett bevis på att vi gärna inte tänker mer än nödvändigt.

Att kalla actiongenren för korkad är lika lätt som att sparka in en öppen dörr. Därför tänkte jag göra det. Actionspel är i regel dumma. Men med ”Shadows of the damned” var den excentriske spelutvecklaren Goichi Suda beredd att göra ett undantag. Spelpubliken visade sig inte vara lika beredda.

Till en början ser ”Shadow of the damned” ut att vara lika förment som ”Bulletstorm” eller, bevare mig väl, ”Duke nukem forever”. Men Suda tenderar att göra det svårt för sig – och oss. Faktum är att ”Damned” gör sig lustig på actionspelens bekostnad. Men mer än så gjorde det sig lustig på vår bekostnad.

Ungefär samtidigt som ”Damned” släpptes var spelkritiker trollbundna av ”Gears of war 3”. Och då en scen i synnerhet. Jag talar om pseudoögonblicket där testotjuren Cole Train kliver ut på en fotbollsarena och återupplever sina forna glansdagar som elitidrottare. Men istället för att tackla motspelare tacklar han Locust-mutanter, och istället för boll: bomb! Metaforen är så smärtsamt övertydlig att inte ens Oliver Stone skulle hitta plats för den i en Wall Street-film.

Samtidigt i Suda-land: ”Say hello to my little friend” säger etnohunken Garcia Hotspur och håller sin benpistol – som han kallar Johnson – i höjd med skrevet. Hatare tävlade i kapp om att dissa smartast, men de flesta fastnade någonstans mellan ”banalt” och ”pubertalt”. Vad de missade var att ”Damned” gjorde ett kalsongryck på machokulturen och drog den (machokulturen, inte kalsongen) skrikandes ut i ljuset genom att understryka dess absurditet.

Shadows of the damned

Det finns särskilt en scen i spelet som sätter tonen. I en ”Evil Dead”-stuga någonstans i helvetet möter Garcia en annan demonjägare. Jargongen dem emellan är hård, och undertonen slående homoerotisk. Mötet skulle lika gärna kunna mynna ut i hångel som i slagsmål. Det blir förstås ingetdera, men det vittnar om en självmedvetenhet, och ett metagrepp, som andra genrespel helt saknar.

”Shadows of the damned” förutsätter inte att du stannar upp och tänker, men upplevelsen blir bättre om du gör det. Innan eftertexterna rullar har Suda ifrågasatt könsroller och berättelsestrukturer snarare än slentrianmässigt cementera dem (utan att spoilera för mycket kan jag avslöja att ”Damned” vänder på ”rädda prinsessan”-steken lika friskt som ”Braid”).

Att spelet dömdes ut som pubertalt och platt av samma kritiker som kallade spektaklet ”Gears of war 3” gripande säger antagligen mer om kritikerna än vad det gör om ”Shadows of the damned”.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: ,



Kommentarer ( 3 )

Amen.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 08 Dec 2011 klockan 13:00

Förstod jag väl. Tack. (högst upp på att-spela-listan)

  (Quote)

NuYu den 08 Dec 2011 klockan 17:48

NuYu: Förstod jag väl. Tack. (högst upp på att-spela-listan)

Helt rätt, Nuyu! Helt rätt! Damned är ett helluva spel.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 08 Dec 2011 klockan 18:35

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .