Andra skivan är ett klassiskt problem för hyllade debutanter. I synnerhet för de som hade ett unikt uttryck, ”ett eget sound”. Det handlar lika mycket om att möta förväntningar som att besegra sina inre demoner. Det finns flera olika sätt att gå vidare, med antingen addition eller subtraktion. Oftast blir det addition. Mer ljud. Fler gitarrer. Större syntmattor. Mer massa. Och i sin iver att tillföra något nytt begraver de det som gjorde dem unika till att börja med. Få andra spel har stått inför en så snarlik utmaning som ”Portal 2”.

Föregångaren ”Portal” var på alla sätt och vis något alldeles eget. Det var pussel insprängt i plattform utklätt till action. Och därtill var det en berättelse. En sådan där berättelse som visar något litet men antyder något mycket större. Och internet-memet sedan. Tårtan var en lögn, och alla visste om det. Alla! Portal är ett sådant spel som händer en gång per konsolgeneration. Att göra samma sak två gånger vore knappast möjligt. Så Valve valde att inte göra det. De gjorde något nytt.

I ”Portal 2” vaknar hjältinnan Chell upp i ett hotellrum flera år efter det som hände i Aperture Sciences testlabbar. Men snart trillar hotellrummet i bitar och det visar sig att du fortfarande är det du alltid har varit – ett försöksdjur. De skorrande maskinerna och de knackiga rytmerna vittnar om att saker inte riktigt står rätt till. Lite varstans letar sig växtliv in i forskningsstationen och temat är inte längre man mot maskin utan man mot maskin mot natur.

Mer än en vidareutveckling av speluniversumet är ”Portal 2” en pånyttfödelse och på gränsen till reboot av tankeexperimentet ”Portal”. Utöver vissa mekaniska nyheter är det berättelsen som inspirerar. Där ”Portal” spoofade ”2001” är ”Portal 2” ett osannolikt hommage till 80-talets buddy cop-filmer. När den smått defekta roboten Wheatley gör en väldigt väntad plottwist blir Chell och hennes ärkefiende Glados tvungna att jobba tillsammans. Rollerna går från att vara Dave och Hal i ”2001” till att bli Nick Nolte och Eddie Murphy i ”48 Timmar”. Att Wheatley tar över bovrollen tillför även det en intressant dynamik till det klassiska sci-fi-konceptet ”Rogue AI”. Wheatley är nämligen inte så mycket artificiell intelligens som artificiell inkompetens. Där Glados experiment är en uppvisning i vetenskapliga konstruktioner har osäkre Wheatley betydligt svårare att fatta beslut vilket leder till att han kan ändra en testkammare mitt under ett experiment.

Sedan finns det förstås en till anledning varför ”Portal 2” parkerar sig på vår årsbästalista. Och den heter Stephen Merchant. Samma Merchant som tillsammans med Ricky Gervais skrivit The office, Extras och nu senast Life’s too short. I ”Portal 2” gör han rösten till Wheatley och i förlängningen personligheten till hela spelet. Replikerna som den dysfunktionella roboten Wheatley ofta tanklöst spottar ur sig är fantastiska eftersom de fungerar som tutorial, berättelse, motivation samtidigt som de är – hör nu – roliga.

”Portal 2” är den svåra andra skivan. Om ”Portal” var lågmäld är tvåan symfonisk och bombastisk och full med saxofonsolon. Det finns ingen påhittad tårta, bara en plottwist som du kan se hända flera mil i förväg. Men det ”Portal 2” gör bra, och fantastiskt bra dessutom, är att tänja på temat tills det nästan spricker. Det är en rockopera i rymden snarare än ensam man med gitarr. Och vad är kombon ”buddy cop”, ”Stephen Merchant” och ”rockopera i rymden” om inte ett popkulturellt hattrick?


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med:



Kommentarer ( 2 )

Väl talat. Dock tycker jag att spelet förtjänar viss kritik. Det har med det här bombastiska att göra.

Portal 2 är helt enkelt för (haha) roligt.

Wheatley är fantastisk men det hade faktiskt inte behövts ännu en dimension av något vagt historiskt där det lilla allvar som någonstans finns skämtas bort av en gammal gubbe. Jag kan inte räkna till antalet gånger jag skrattade högt, men tillslut blev det faktiskt lite tröttsamt. Det behöver inte vara roligt hela tiden. Men om det är det, vilket ettan kanske trots allt nästan var, så behöver det inte överdrivas.

I originalet fanns en balans som jag inte tyckte existerade här. Därför håller jag den högre. Men jag skulle aldrig säga att de misslyckades med uppföljaren. Långt ifrån.

  (Quote)

NuYu den 05 Dec 2011 klockan 21:32

Jag hör dig. Portal 2 är inte lika bra som Portal 1 eftersom det inte överraskar. Det går inte att i ett spel som heter Portal 2 överraska lika mycket som ett spel som bara heter Portal. Premissen och twisten är redan avslöjad. Däremot tycker jag att de gör helt rätt i att kasta in Stephen Merchant i smeten och testa vad som händer om man byter Hal-inspirerade Glados mot en genomdum robot. Dynamiken i det. Vidare skulle jag inte påstå att Portal 1 var kolsvart. Jag tycker snarare att humorn var väldigt tydlig genom hela spelet. Men det är klart. Det handlar om nyanser och ännu mer om personlig uppfattning.

Vad jag vill säga är: Portal 2 tycker jag hade blivit en riktigt tråkig uppföljare om de bara nöjt sig med att göra Portal en gång till.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 06 Dec 2011 klockan 09:33

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .