Du har med största sannolikhet aldrig hört talas om det här spelet.

Jag skulle också ha missat det om det inte vore för att jag spenderade några dagar i slutet av oktober i en lägenhet i Moskva. Varför jag var där är en historia som ska berättas vid ett annat tillfälle och på en annan plats, men jag lärde känna flera fascinerande människor under vistelsen. En av dem hette Dmitri Leaduhin. Det var hans lägenhet jag bodde i.

Dmitri är född och uppvuxen i Moldavien. Han flyttade till Moskva för två år sedan och har sedan dess försörjt sig på att skapa specialeffekter åt filmer och reklamer och undervisa i animering vid ett universitet i Moskva. Resten av sin vakna tid spenderar han på att utveckla spel. Han är en av väldigt få i Ryssland som har ambitioner som sträcker sig längre än att tjäna ett par kronor på casualspel till sociala nätverk. Den ryska indiescenen existerar i praktiken inte.

Dmitri hade just släppt sin andra titel, ett nedladdningsbart spel till PSP och PS3 under Playstation Network-etikettin Minis, via sitt företag Invada. De hade egentligen döpt det till ”Pandora” men kallade (av någon anledning) den version som släpptes för ”Kaleidoscope” istället. Dmitri skapade själv det mesta av den visuella designen medan hans Moldavienbaserade kollega Vadim Beleaev programmerade alltihop.

Jag satt bakfull i hans kök en fredagmorgon och försökte anpassa mig till landets vodkavanor när Dmitri räckte över en PSP och undrade om jag ville prova spelet. Mindre än tio minuter senare hade väggarna slutat att gunga och yrseln var ersatt av villkorslös kärlek.

Om du är ett fan av Tetsuya Mizuguchis spel (och om du inte är det så är dörren där borta) kommer det inte ta särskilt många minuter innan du börjar förstå vad det handlar om. Jakten på synestesi. Sammansmältningar av färg och form och ljud.

”Pandora” är sju banor långt. Varje bana motsvarar en not på en diatonisk skala och utgörs av en värld som opererar efter sina egna, märkliga lagar. De är fulla av abstrakta former och bedårande färger. En av dem går ut på att röra färgglada block upp och ner för att träffa små fallande pixlar som i sin tur målar upp linjer på skärmen när de motas bort. Bakgrunden ser ut som en rörlig, geometrisk abstraktion av typen du skulle kunna finna i en tavla av Kandinsky. En annan bana påminner om ett tvådimensionellt F-Zero där din väg framåt kantas av rosa block som ökar hastigheten, ihåliga objekt som sänker den och regn av pixelgraffiti som sveper över skärmen. En tredje går ut på att skjuta bort klossar med hjälp av neonljus från ett stort rosa hjärta.

Hela spelet är som en enda stor kaleidoskopisk effekt. Du har ingen aning om vad det är du ska göra till en början, och det innebär att du kommer att få börja om många gånger. Och det är här spelets stora styrka ligger: det är meningen att du ska spela om det.

När spelet inleds får du fem minuter på dig att spela. Efterhand som du börjar inse vad du ska göra tjänar du ihop erfarenhetspoäng. När dina fem minuter är slut stoppar spelet och dina hoptjänade poäng räknas om till minuter och sekunder som sedan adderas till den totala speltiden. Nästa gång du startar spelet har du med andra ord sju minuter på dig istället. Sedan nio. Sedan tolv. Och så vidare.

För att få se alla spelets sju banor behöver du ungefär en halvtimmes speltid, men för att överhuvudtaget tjäna ihop så mycket tid krävs timmar av repetition. Och det här är det vackra: ”Pandora” håller inte bara för upprepning – det blir bättre av den. Det är som en sång som långsamt förändras för varje gång du lyssnar på den. Fler lager av mening uppenbarar sig. Eftersom du samtidigt spelar bättre och bättre för varje gång tjänar du dessutom ihop dina erfarenhetspoäng snabbare ju fler gånger du spelar. Och till sist sitter du där och spelar medan hjärtat pumpar i takt till musiken.

Det är vackert. Det är upphöjt. ”Pandora” är ett fantastiskt experiment med färg och form som talar direkt till spelaren på en primär, instinktiv nivå. Spelet har dessutom tonsatts med ett av de bästa soundtracken du kommer höra i år. Wasily Kashnikov (som bland annat är känd för musiken i The Void) och Paul Ivanov briljerar på varenda bana.

”Pandora” kommer att relanseras någon gång de kommande veckorna under spelets riktiga namn. Den nya versionen kommer att innehålla tolv banor istället för sju. Jag har inte spelat en enda sekund av dem ännu, men jag ser fram emot dem mer just nu än något annat spel som är på väg att släppas under december månad.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , , , ,



Kommentarer ( 2 )

Vad läckert! Ännu en anledning till att sakna en ps3 ser jag. Hela upprepningsprocessen, att testa sig fram, designen, och sen dyrkar jag Mizuguchi förstås – skulle antagligen älska det.

  (Quote)

NuYu den 01 Dec 2011 klockan 11:51

Sehr snyggt och avantgarde!

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 05 Dec 2011 klockan 09:59

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .