Jag hatar att behöva ta upp det, men ni ger mig inget val. Killscreen summerar det väl i sin bloggpost om kritik, men Maria Bustillos sammanfattar det än bättre i sin originalpost. Det handlar i grund och botten om vad som är förutsättningarna för en god kritiker – eller en kritiker över huvud taget.

När Los Angeles Times sparkade sina litteraturkritiker så var det med anledning av att ”folk inte läser längre”. Ungefär samtidigt startade Tom Lutz sajten Los Angeles Reviews of Books. När Los Angeles Times kastade ut bokrecensenterna var Lutz snabb med att plocka upp dem från rännstenen och in i textproduktionen:

”The layoffs in the newspaper and magazine world cause enormous harm to our friends and colleagues, but the tragedy for American culture as a whole is more profound. We are losing access to great swaths of knowledge and proficiency. Few people alive have read as many books as Reynolds, Rayner, and Bolle.”

Ungefär här är det något som brister. Eller mer exakt, här: “Few people alive have read as many books as Reynolds, Rayner, and Bolle.” Enligt Tom Lutz, och i princip de flesta, bör en kritiker konsumera mycket. Oerhört mycket. Så långt allt rätt, men av någon anledning så har det inte bara blivit ett grundkrav – det har blivit det viktigaste och ibland enda kravet. Istället för vad som borde vara det mest självklara: att ha något vettigt att säga. Ta spelkritiker som exempel. För att en spelkritiker ens ska få lov att öppna munnen måste han ha plöjt igenom tio gånger fler spel än gemene man och ha ett minst femsiffrigt gamerscore. Annars kan han istället för öppna käften hålla den. Eller som en Loading-läsare kommenterar under en recension:

”[…] om hon inte har klarat spelet har hon inte rätt o lägga betyg och de som jobbar på level o gamereactor är knappt riktiga gamers tyvärr.”

Att ha varvat spelet är viktigare än att ha något att säga om det. ”Spelexpert” är synonymt med att ha spelat mycket spel, inte att veta mycket om spel, eller förstå dem. Visst, genom att konsumera mängder så kanske du kan särskilja vad som, enligt ditt tycke, är bra respektive dåligt. Men inte varför – vilket är hela poängen med kritik.

”When was the last time you read a really scorching arts review in an ordinary newspaper? I don’t mean just vitriolic, I mean one that was thoroughly exciting because it cast an entirely new light on something. You like this, you don’t like that, who cares? Nobody really, not unless you say why. An unadorned ”boo” is no better than an unadorned ”yay.” It’s the why that creates the hotly beating heart of good criticism.”

När spelkritik är som sämst är det löst sammanhängande brottstycken av produktinformation och hyperboler med en avslutande betygssiffra. Det är ett hopkok av förutfattade meningar, referensslalom (för att skylta med alla spel man har spelat) som förutsätter att läsaren är med på banan. Lättja är ett annat ord för det. Genom att koka ned allt till high concept-meningar som ”Resident Evil möter Crazy Taxi med en släng av tourettes” går vi direkt till summeringen utan att passera tillstymmelse till analys. Som om det gick att mäta slutresultatet med linjal. För vem behöver en analys, eller ens argumentation, när man har en ståtlig rad ”om du gillar detta så gillar du även”-referenser? Maria Bustillos sätter fingret på det när hon beskriver vad som är fel med kritik i allmänhet, men litteraturkritik i synnerhet:

”[…] it’s the assumption that we’re all ”educated” ”sensitive” people together that dampens modern literary criticism the most.”

Den rådande inställningen är vad som gör kritik till en färskvara när det lika gärna kunde vara en tidlös, eller tidsmarkerande, analys. Som kritiker bör man känna till att den viktigaste frågan man kan ställa är varför. Allt annat är att gå förbi huvudpoängen och raka vägen till betygspoängen. Med andra ord – poänglöst.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med:



Kommentarer ( 10 )

Kanske är det inte bland spelrecensioner man ska leta efter bra spelkritik. Ofta är utrymmet snävt begränsat och det finns en förväntan på att recensenten dels ska beskriva vad spelet innehåller, dels komma med en väl motiverad bedömning av huruvida det är värt läsarens tid.

Djupare spelkritik kan nog kräva längre essäer och bredare perspektiv. Frågan är var – utöver Fienden – vi kan hitta ett forum för den typen av kritik. Det handlar ju inte bara om utrymme (nätet är ju oändligt) utan om att någon faktiskt måste betala för kritiken om den inte ska vara en ren hobbyverksamhet.

Speltidningar innehåller förvisso ofta ett par riktigt långa recensioner som ändå inte tränger djupare än nämnda referensslalom, men kan man verkligen anklaga spelrecensenter för lättja med tanke på det jobb de gör i förhållande till sina arvoden?

  (Quote)

Sam den 27 aug 2011 klockan 11:26

Många gånger skrivs intressanta saker inom det tvärvetenskapliga, eller med erfarenhet som överskrider det gemene. Säg att någon inte alls spelar lika mycket spel som en ”vanlig gamer”, men gör det på ett sätt som skiljer sig från andra, eller egentligen pysslar med något helt annat som gör att dennes sätt att se på saker och ting skiljer sig från den som har gått ”native”. För ståtliga råd med hjälp av data mining finns amazon och imdb.

  (Quote)

Ava Avane Dawn den 27 aug 2011 klockan 13:20

Sam: Djupare spelkritik kan nog kräva längre essäer och bredare perspektiv. Frågan är var – utöver Fienden – vi kan hitta ett forum för den typen av kritik. Det handlar ju inte bara om utrymme (nätet är ju oändligt) utan om att någon faktiskt måste betala för kritiken om den inte ska vara en ren hobbyverksamhet.

Jag tycker inte att problemet är att ingen vill betala för spelkritik – utan snarare att ingen vill skriva den. De rådande krafterna i den här branschen har manipulerat sin publik så totalt att till och med glada amatörer tror att deras uppgift är att leverera någon sorts konsumentupplysning. Därav den enorma mängden bloggar som försöker emulera spelsajter och -tidningar istället för att göra något eget.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 27 aug 2011 klockan 18:45

Det ligger absolut något i det, men de allra flesta glada amatörer saknar förmågan att skriva brännande, klarsynta analyser. Det är däremot lätt att emulera konsumtionsjournalistiken. När man är ung och saknar familj och lån och livspussel så är det inget problem att läsa in ett par böcker och spela ett spel i 30 timmar för att sedan skriva en recension som inbringar 3000 kronor. Men för de allra flesta är det en omöjlighet.

De låga arvodena gör att mycket få skribenter kan försörja sig på att skriva om spel, och att det är omöjligt att rekrytera de skarpaste hjärnorna till skrået. Det finns inte en oändlig mängd människor som har förmågan att skriva den typ av kritik som efterfrågas här. Faktum är att de är sällsynta, även inom andra konstformer. Om det tillkommer tio nya varje år – hur kan man få åtminstone en av dem att vilja skriva om spel?

  (Quote)

Sam den 27 aug 2011 klockan 19:19

Jag tror att en bra början är att försöka ändra på sättet som folk ser på spel, och förändringen måste komma från redan etablerade medier i så fall. Spelrecensioner har ofta exakt de brister du påpekar, men samtidigt når de ut till väldigt många människor. Någonstans känner jag att man har ett ansvar att inte bara vara läsarna till lags om man ges sådant utrymme. Allt det åstadkommer är att få fler att fastna i hjulspåren. Vilka är den här branschens stora förebilder, liksom – Zero Punctuation och Famitsu? En gimmicksajt och en tidning som är besatt av att mäta och kategorisera. Medan varje filmvetare värd namnet har läst och sett upp till folk som Roger Ebert och Pauline Kael. Tragiskt är bara förnamnet.

Jag är övertygad om att förändringen måste komma inifrån spelpressen. Det är svårt att hitta någon annan ingång. Kanske mest för att den spelkritik som existerar är direkt beroende av de stora tidningarna och sajterna. Det finns ju ingen annan plattform. Det finns akademiska discipliner som studerar film och litteratur, men den enda motsvarigheten för spelen är en fempoängskurs i visuella medier som ingår i filmvetenskapen. När jag läste den i Lund hölls den av en sextioårig medieforskare vars studieunderlag utgjordes av femton år gamla hidden object-spel.

Jag tycker att det är livsviktigt att påminna folk om att det finns alternativ. Att allting inte handlar om Call of Duty och Mario. För det är det intrycket som spelbranschen ger utåt just nu. Och det innebär att människor som skulle kunna bidra med någonting viktigt istället väljer att ägna sin tid åt kultur som verkar mer berikande.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 27 aug 2011 klockan 20:07

Sam: Håller med dig om recensionsnojan. Jag är sjukt trött på hur dagens recensioner ser ut. Men istället för att bara ge upp hoppet så tycker jag att det är där, om någonstans, självsaneringen borde börja. Sedan finns det naturligtvis många anledningar till varför det ser ut som det gör, varken läsare eller förlag vill betala för speltexter i allmänhet och -analyser i synnerhet. Men bara för att man får låg lön (3 lax för en spelrecension är – i traditionella speltidningars mått mätt – mycket) behöver inte betyda att man behöver ha lika låg ambitionsnivå. Vidare är jag övertygad om att det är genom att skriva dåligt som spelpress (generellt) får de läsare de förtjänar.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 29 aug 2011 klockan 10:44

Dessvärre känns det lika svårt att uppmuntra inte helt upplysta konsumenter att söka efter spel med mening med tanke på att den större delen av spelbranschen blossar upp krigssimulatorer och fantasyäventyr än interaktiva draman och spel som ifrågasätter linjeströmning. Trots att jag egentligen inte är ett dugg intresserad har jag ändå en tendens att falla dit tillslut och faktiskt plocka upp nya Call of Duty med tanke på att ”alla pratar om det”. Det blir hyfsat svårt att motstå tillslut. Då lär det vara ännu svårare att nå ut till människor som inte har mycket mer tid för spelkritik än att leta efter en titel de känner igen och kolla vad de fått för betyg på Metacritic. Jag finner det bättre att slopa betyg helt och istället låta skribenten få tala. Det blir nästan som meningslöst om en passionerad kritiker vill säga något mer med sin text men i slutändan ändå får kompromissa med en tomt ekande siffra.

  (Quote)

PimPim den 29 aug 2011 klockan 20:55

PimPim:
Dessvärre känns det lika svårt att uppmuntra inte helt upplysta konsumenter att söka efter spel med mening med tanke på att den större delen av spelbranschen blossar upp krigssimulatorer och fantasyäventyr än interaktiva draman och spel som ifrågasätter linjeströmning. Trots att jag egentligen inte är ett dugg intresserad har jag ändå en tendens att falla dit tillslut och faktiskt plocka upp nya Call of Duty med tanke på att ”alla pratar om det”. Det blir hyfsat svårt att motstå tillslut. Då lär det vara ännu svårare att nå ut till människor som inte har mycket mer tid för spelkritik än att leta efter en titel de känner igen och kolla vad de fått för betyg på Metacritic. Jag finner det bättre att slopa betyg helt och istället låta skribenten få tala. Det blir nästan som meningslöst om en passionerad kritiker vill säga något mer med sin text men i slutändan ändå får kompromissa med en tomt ekande siffra.

Detta skrev jag en insändare om till Super PLAY, ganska precis efter att Tommy Rydling tagit över som chefredaktör och Tobias Bjarneby & vänner gått vidare för att starta RESET! Insändaren hade titeln ”Betyg, schmetyg” och blev faktiskt publicerad i tidningen och fick ett svar av Tommy personligen. Men han höll inte med mig om att man bör skippa siffran, och vad jag vet hann de aldrig pröva på det heller innan tidningen gick i konkurs. Så den speltidning jag vill se nu, är en blandning utav LEVEL och Fienden; där djupa reportage blandas med seriös spelkritik (utan betygssiffra).

  (Quote)

Gertzy den 30 aug 2011 klockan 14:40

Då många (på Twitter i synnerhet) hängt upp sig på ”referensslalom” så kan jag förtydliga: referenser och betyg är inte fel, men de kan inte och ska inte ersätta argumentation och analys.

  (Quote)

Blog 'em up-Jimmy den 31 aug 2011 klockan 11:00

Jimmy Håkansson: Att ha varvat spelet är viktigare än att ha något att säga om det. ”Spelexpert” är synonymt med att ha spelat mycket spel, inte att veta mycket om spel, eller förstå dem. Visst, genom att konsumera mängder så kanske du kan särskilja vad som, enligt ditt tycke, är bra respektive dåligt.

Jag kom att tänka på det här när jag läste den här krönikan häromdagen.
http://www.journalisten.se/kronika/28883/raettelser-raecker-inte-mot-alla-fel
”Spelexperten” som har spelat alla spel är ju lika upphöjd som ”filmexperten” eller ”popexperten” som sett alla filmer eller lyssnat på all musik. Det gör att det blir desto mer pinsamt när det visar sig att experten kanske inte ens sett eller hört det han tipsar om. Eller ens var på konserten som recenseras.

I speljournalistbranschen måste det här vara mycket vanligare, bara av den enkla anledningen att spel tar sån otrolig tid. Att lyssna på musik kan man göra hur mycket som helst, det är ju bara att sätta på sig ett par hörlurar och göra något annat en dag, sen kan man ha en åsikt om 10 album man lyssnat på. Att se ett par filmer varje dag skulle vara en lätt match om det var ens yrke men inte ens de som är spelrecensenter på heltid (och såna finns ju knappt) skulle ha tid att spela en bråkdel av alla spel de ”borde” spelat som ”experter”.

  (Quote)

Aloysius den 24 sep 2011 klockan 23:25

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .