Du har varken hört talas om Richard Hofmeier eller spelat hans senaste spel, ”Cart Life”. Du har inte gjort det eftersom världen inte är en rättvis plats.

I en rättvis värld skulle ”Cart Life” vara ett av årets mest diskuterade spel. I en rättvis värld skulle Hofmeier få den uppmuntran han förtjänar för att ha ägnat nästan fyra år åt ett av de mest originella, förvånande och oväntade mästerverk som indiescenen har spottat ur sig.

Istället har det varit helt jävla tyst. Det är över två och en halv månad sedan spelet släpptes och ingen tycks vara medveten om dess existens. Och de som är det, som exempelvis Adventure Game Studio-scenen, verkar likgiltiga. Google hittar en recension utöver min egen. Den är fransk. På listan över brott mot mänskligheten hamnar det här strax efter Förintelsen och Vanilla Ice comebackskiva.

”Cart Life” har en sak som gör det fullkomligt unikt: det har människor. Riktiga människor. Det handlar om folk som kämpar med vardagliga problem i sina vardagliga liv. Folk med drömmar, ambitioner, beroenden och problem som har fastnat i en ständigt upprepande cirkel av produktion och konsumtion. Men det bästa med ”Cart Life” är inte vad det gör, utan vad det inte gör.

Jag tänker på en rad blogginlägg som språkvetaren Cécile Alduy skrev ifjol om vår besatthet i västvärlden med narrativ. Enligt Alduy väljer vi ofta att gestalta våra liv som berättelser för att ge dem mening. Att göra så, menar hon, är att förringa de känslor som vi upplever under vägen. De som inte kan sammanfattas i ord. ”What if the fabric of our lives was made of inconclusive thoughts, shades of emotions too gentle to ripple the surface of our minds? What if our happiest moments amounted to nothing more than scattered miracles, popping up here and there, as light, luminescent and short-lived as soap bubbles?” frågar hon retoriskt.

Och det här är det verkligt vackra: ”Cart Life” gör tvärtom. Det omtolkar inte livet för att passa in i ett narrativ för att ge det mening. Karaktärernas liv är narrativet. Och poängen är ofta de abstrakta känslorna det framkallar, de som aldrig förklaras, snarare än storyn i sig. Det är inte ett spel du kan vinna eller förlora. Det saknar chockvärden och temposkiftningar. Det är ett spel som är gjort för att upplevas.

Jag skrev såhär i min recension av spelet:

Någon timme in i ”Cart life” inser jag en fantastisk sak. Jag har inte spelat det här spelet förut.

De flesta spel som släpps har vi spelat förut. De består av små bitar av andra spel, av stilar och idéer som andra har använt sig av tidigare. Förr eller senare börjar mönstret upprepa sig.

”Cart life”, däremot, är något eget. På ytan ser det ut som en försäljningssimulator, men det är bara en förklädnad. En tunn sådan. Redan efter några minuter fattar du vad det egentligen handlar om. Och den insikten får dig att vilja ställa dig upp och applådera.

Bit för bit får vi se hur bilden av den urvattnade amerikanska drömmen träder fram. Karaktärerna är reducerade till små kuggar i en konsumtionscirkel och tvingas kompromissa för att ta sig förbi de hinder som slängs framför fötterna på dem. Deras försök att göra vardagen lite bättre för sig själva kan ses som små framgångssagor, men mest är deras berättelser ett exempel på hur livet kan förändras och byta riktning – ofta tvärtemot vad du hade tänkt dig.

Det finns så mycket jag gillar med ”Cart Life”, men det är svårt att förklara exakt vad det är. Precis som med det riktiga livet går det inte att fästa upplevelsen i ord utan att förminska den. ”The ordinary is our fate, and, if we are able to see it, our blessing”, som Cécile Alduy uttrycker det.

Spel som ”Cart Life” behövs. De behövs mer än någonsin när branschrepresentanter öppet kritiserar allting som inte går att mäta i highscores. Det är inte ett perfekt spel. Faktum är att det är extremt trasigt. Det är fullt av buggar som stundtals gör det till en pest att spela. Men om du bedömer ett spel som ”Cart Life” efter hur underhållande det är har du å andra sidan missat poängen totalt. Det är inte ute efter att underhålla. Det är istället ute efter att porträttera saker som konventionella narrativ misslyckas med att porträttera: känslor och upplevelser.

Du måste inte gilla spelet för att kunna relatera till det. Men du måste vara människa.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 8 )

Det ser så otroligt läckert ut. Jag gillar tanken med att gråa grafiken synkar så väl med budskapet om ett liv i gråzonen.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 23 aug 2011 klockan 10:41

Jag gillar Cart Life starkt.

Sedan tycker jag väl inte att världen är särskilt orättvis i det avseendet att den inte kastar glitter och guld över Richard Hofmeier. Glitter och guld being uppmärksamhet, that is.

För den mediala tystnaden handlar ju inte bara om att ingen skriver om det. Den handlar också om att ingen (förutom ett litet fåtal) vill läsa om det. Jag tror heller inte att det handlar om att det ena föder det andra. För ärligt talat, det är ju inte som att Cart Life plötsligt skulle bli en bästsäljare om alla du kände visste vad det hade för ambitioner? Samma sak torde vara giltigt för andra små (men stora) spel som Gemini Rue osv.

Folk som folk är mest vill helt enkelt inte ha det här.

Jag inser att jag låter jävligt cynisk och hjärtlös, men samtidigt är det det enda rimliga antagande jag kan göra utifrån mina möten med andra spelare. De flesta är inte intresserade av smart/fint i näpen indieförpackning.

Visst ska bra skit uppmärksammas, men jag ser egentligen inte hur den mediala tystnaden är ett särskilt stort brott mot mänskligheten. I så fall vänder jag hellre på det: det faktum att bara en handfull människor vill läsa om/spela det här är ett mänsklighetens brott mot Richard Hofmeier, hans gelikar och vad de står för. Det är ett i mina ögon mycket grövre brott och förbannat trist.

Jag förstår precis varför du blir upprörd, och samtidigt inte. Att Richard, du och de som väljer att skriva om det här spelet i stor utsträckning talar för döva öron förminskar ju på intet sätt varken hans verk eller honom själv. Vi som vill lyssna kan ju göra det.

Med det sagt: kommer jag att skriva om Cart Life? Förhoppningsvis.

  (Quote)

Jakob Svärd den 24 aug 2011 klockan 01:35

Jakob Svärd: För den mediala tystnaden handlar ju inte bara om att ingen skriver om det. Den handlar också om att ingen (förutom ett litet fåtal) vill läsa om det.

Absolut. Jag tror att det är här som den allmänna bristen på någon slags spelkritik gör sig påmind för övrigt. Konsumtionsupplysning ägnar sig åt att skriva om saker som folk vill ha. Kritik ägnar sig åt att analysera och studera verk eftersom de är kulturellt relevanta, oavsett hur få som råkar köpa eller uppleva dem i slutändan. Tycker jag det är konstigt att spel som Cart Life inte blir mer uppskattade? Nej. Tycker jag att det är tråkigt? Ja.

Jakob Svärd: Visst ska bra skit uppmärksammas, men jag ser egentligen inte hur den mediala tystnaden är ett särskilt stort brott mot mänskligheten. I så fall vänder jag hellre på det: det faktum att bara en handfull människor vill läsa om/spela det här är ett mänsklighetens brott mot Richard Hofmeier, hans gelikar och vad de står för. Det är ett i mina ögon mycket grövre brott och förbannat trist.

Det är oerhört trist. Jag gav spelarna en känga i ett annat inlägg nyligen i och för sig, så det känns inte som om jag glömt bort dem i sammanhanget.

Jakob Svärd: Att Richard, du och de som väljer att skriva om det här spelet i stor utsträckning talar för döva öron förminskar ju på intet sätt varken hans verk eller honom själv. Vi som vill lyssna kan ju göra det.

Fast allting börjar någonstans. Jag tror inte att folk som köper en konsol enbart för Call of Duty helt plötsligt skulle få för sig att plocka upp Cart Life eller The Path bara för att blaskan de prenumererar på kör en recension. Däremot är jag övertygad om att det finns gott om människor som är öppna för den här typen av spel men aldrig får chansen att spela dem eftersom speltidningar och sajter är totalt uppslukade av att vara sin publik till lags.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 24 aug 2011 klockan 03:25

Man kan alltid lita på att det finns spännande indie-tips här på Blogmeup. Ni gör mig aldrig besviken! :)

  (Quote)

pixelviking den 24 aug 2011 klockan 17:15

pixelviking: Man kan alltid lita på att det finns spännande indie-tips här på Blogmeup. Ni gör mig aldrig besviken! :)

We aim to please =)

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 24 aug 2011 klockan 21:13

CJ: Jag förstår distinktionen mellan konsumentupplysning och kritik. Och mitt inlägg var faktiskt inte menat att kritisera din grundläggande poäng.

Det var det här jag var ute efter och inte riktigt förstod hur du resonerade kring efter att ha läst din text: ”Tycker jag det är konstigt att spel som Cart Life inte blir mer uppskattade? Nej. Tycker jag att det är tråkigt? Ja.”

Jag förstod det som att du tyckte att det var både konstigt och tråkigt, vilket jag reagerade på. Men då är vi rätt överens ändå. Kan ha varit min retardness som stod i vägen för den insikten. Den gör det ibland – ställer sig i vägen.

  (Quote)

Jakob Svärd den 24 aug 2011 klockan 22:37

Jakob Svärd: CJ: Jag förstår distinktionen mellan konsumentupplysning och kritik. Och mitt inlägg var faktiskt inte menat att kritisera din grundläggande poäng.

Ah, ja, jag förstod det. Jag tog det inte som kritik utan en uppmuntran till diskussion snarare. Svårt med ton på nätet och allt det där.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 24 aug 2011 klockan 23:37

Och man vill ju sänka sig till att använda smileys. :-)

  (Quote)

Jakob Svärd den 25 aug 2011 klockan 21:21

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .